Kafferepet

Arg.

Det händer inte ofta att jag bryr mig om sånt här, men den här gången var det för mycket dumt för att jag skulle ignorera det. Underbaraclara gjorde mig uppmärksam på den här artikeln, och hon har redan skrivit ett väldigt bra svar, men även jag känner mig tvungen att ge några svar på tal.

Norrbottens-Kurirens nöjesreporter Nina Svanberg skriver i en krönika om sin stora rädsla över att husmorsidealet är tillbaka, och att vi slungats tillbaka 50 år i tiden. Och jag blir bara så trött. Varför ska allting alltid vara så politiskt korrekt?

Jag har alltid gillat att baka och laga mat. Från sand-, gräs- och vattenkakor på dagis till min första pannkakssmet som jag hällde ut (för att jag inte fattade att den skulle vara så lös) till idag då jag nästan har ett litet rykte om mina bakverk. Jag tycker helt enkelt att det är spännande. Som att laborera på naturkunskapen, fast man kan äta upp det efteråt.

Att second hand-kläder och övriga textila hantverk blivit mitt andra stora intresse beror på två saker; att min mamma alltid samlat utklädningskläder och loppisprylar och för att det helt enkelt passar mig. Jag trivs bäst i kläder från 30-, 40- och 50-talet då de dels passar min kropp bäst (160 cm lång, små axlar, liten midja och ett par rejäla höfter med en lika rejäl rumpa bak). Jag känner mig som en korv i lågt skurna byxor och kjolar.

De äldre plaggen har dessutom en omsorg och kvalitét som sällan finnes idag, då allt bara ska produceras så snabbt och billigt som möjligt och skit samma vad det kostar för någon annan. För, det viktiga är ju att vi får nya kläder hela tiden!

Eller? Nej, just det.

Jag är i full beundran över plagg som fortfarande håller och är i gott skick efter 60-70 år, något som jag knappast tror att ett H&M-plagg kommer klara av. Och, jag har inte sytt grytlappar sen lågstadiet. Jag syr kläder. Att gå på loppis och hitta gamla knypplade spetsar, handbroderade lakan eller till och med ett handsytt plagg är något vi måste göra för att de här teknikerna inte ska försvinna. Det är konststatus! Jag kan inte betala hur mycket som helst för det, för jag är student, men jag har all vördnad och respekt för ett hantverk som jag själv vet hur långt tid det tar. Som mamma säger, det är en kulturgärning. Vi måste ta vara på dessa kvinnors mödosamma arbeten, för annars kommer de ju inte bli ihågkomna för något annat än maka och mor.

Som den här ryan t ex, som hänger på väggen i vårat vardagsrum. Den är gjord av farfars mor Rut, som inte bara spunnit och färgat garnerna till den utan även gjort mönstret och själva knytningen. Hade hon levt idag hade hon antagligen varit textilkonstnär, men när hon levde var hon prästfru och det var tillräckligt. Och nej, det var såklart inte bra, för allt var definitivt inte bättre förr.

Men, för det har jag hellre Mormor än Mary-Kate Olsen som förebild, då den förstnämnda lärt mig betydligt mer om att ta sig dit man vill i livet, oavsett vad omgivningen tycker. Det stämde lika bra våren 1926 då Mormor efter mycket slit och motgång tog sin efterlängtade sjuksköterskeexamen, som våren 2009 då jag tar studenten och har hela livet med planer och drömmar om bl a Borås Textilhögskola framför mig.

Och tillsist, angående citatet

Ha i åtanke att dessa bloggare i regel inte ens fyllt 25 år. Jag bävar för dagen då dessa kvinnor får barn (de lär nog inte dröja!)";

Jag har alltid velat ha barn innan jag är 25, eller max 28.

Herregud, vad ska det bli av mig då?

Ja, säg det, men lycklig kommer jag iallafall vara.

Med vänliga hälsningar,

Miriam

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag kan fortsätta den här diskussionen i evigheter, men då skulle ni inte orka läsa. Så, jag hoppas att det fortsätter i kommentarsfältet istället! Vad tycker ni?