Tävling!
Mias nya bok "Macarons, Cupcakes och Cakepops" finns att vinna för två lyckliga typer!
Det enda man behöver göra för att delta är att skriva en kommentar till det här inlägget, och där beskriva sitt allra värsta eller allra bästa bakminne. Var det när bröllopstårtan kapsejsade över hela brudklänningen? Eller när de helt vanliga kanelbullarna lyckades fånga hjärtat på din käresta? Berätta och delta i tävlingen!
Obs! Obs!
Tävlingen blir förlängd några dagar!
Alla bidrag är så ruskigt bra att jag har enorma svårigheter med att välja ut de två vinnarna. Så, om man vill bidra med ytterligare ett försvårande bidrag går det bra, men främst så måste jag få några dagar till på mig att läsa igenom alla roliga, tragikomiska, fina och finurliga bakminnen. Hav tålamod!
Alla bidrag är så ruskigt bra att jag har enorma svårigheter med att välja ut de två vinnarna. Så, om man vill bidra med ytterligare ett försvårande bidrag går det bra, men främst så måste jag få några dagar till på mig att läsa igenom alla roliga, tragikomiska, fina och finurliga bakminnen. Hav tålamod!
Boken är fylld med vackra, färgglada bilder fotade av bästa Ulrika Pousette, som precis ger den där injektionen av inspiration man behöver när hösten känns alltför mörk och kall.
Recept finns bl a på de här små läckerbitarna, som imponerar på fikabordet men i själva verket är busenkla att göra.
En av mina favoriter i boken är Chokladmacaronsen med kaffetryffel -de är helt och hållet oemotståndliga!
Kommer ni ihåg i februari när Linnéa var här och hälsade på, och jag, hon och Britta hade en riktigt fin lyxkväll? Det var några dagar efter att de macaronsen hade fotograferats, och vi kalasade hela kvällen.
Det allra finaste i boken är nog dock den här lilla texten;
"Jag har en assistent som heter Miriam. Hon är helt underbar och hjälper mig med sådant jag inte hinner, hon handlar, bakar och fixar, och när jag får slut på idéer hittar Miriam på recept."
Jag hade ingen aning om att Mia skrivit det där, än mindre att jag skulle få cred för receptet. Jag blev så himla glad när jag fick syn på det i det första prov-exet, och när som helst nu när jag känner mig i behov av uppmuntran och pepp tar jag fram boken och läser
Själva receptet som jag hittade på är mini-cupcakes med syrlig grapefrukt och sött rosenvatten, inspirerade av ett besök på en libanesisk resturang i Paris för en väldans massa år sen. Väldigt värt att prova kan jag lova!
Sist men inte minst i raden av bokens alla kvalitéer -längst bak finns alla vi som jobbat med boken som klippdockor! Geniala formgivaren Katy Kimbell kom på den finfina idén och illustrerade oss alla som piffiga 50-talsfröknar.
I have three copies of the new book "Macarons, Cupcakes, Cakepops and other sweet pastries" from Mia Öhrn -the pastry chef and cookbook writer that I'm assisting. Although, I don't need more than one for myself, so I'm giving two away!
The book is in swedish, so I understand if you international readers might not be so interested. But, if you want to join the litte competition anyway; write a comment to this post and tell me about your absolute worst or most terrific baking-memory. Was it when the wedding cake you've worked on for days tripped over on the bride's dress? When your simple chocolate cake catched the heart of your boyfriend/girlfriend? Tell me!
The book is absolutely gorgeous; full of lovely, colourful photos and loads of inspiration. And, as a funny extra; all of us who worked with the book are pictured as paperdolls in the end of it!
The competition will last until thursday the 22th.
Med vänliga hälsningar,
Miriam
63 kommentarer:
En gång när jag var liten bakade jag en sockerkaka, men tyvärr hade jag lite dålig koll på måttenheterna, så istället för 1 tsk bakpulver tog jag en deciliter. kakan exploderade i ugnen! :)
/sofia
(sofia.bertilsson@spray.se)
Har inte bakat så mkt i mitt liv men en sak jag minns hände för några år sedan. Jag hade bakat en kladdkaka (trodde jag) men jag hade nog i den för länge i ugnen så när den kom ut var den inte alls kladdig. Utan var mest en, ja, vanlig kaka. Jag minns att vi fick gäster i samma veva och jag och mamma bredde ut smält choklad och strössel på den så den åtminstone skulle SE god ut. Haha. :D
Så skoj att du nämnde just kanelbullar och käresta i beskrivningen, för det är just det som är mitt bästa bakminne!
Jag och min underbara pojkvän spenderade vår absolut första dejt med att baka kanelbullar enligt hans mammas recept, skratta tillsammans och mjöla ner varann för att sedan kalasa på dem med iskall mjölk. Han anade väl att jag skulle tycka om dejten i och med att jag gillar att baka så mycket som jag gör. Uppenbarligen funkade det eftersom jag nu inte kan tänka mig en dag utan honom.
Mitt bästa bakminne:
Jag var fem år boendes i ett litet rött hus med vita knutar på landet tillsammans med min mamma och min pappa. Pappas trettioårsdag stundade och mamma hade beslutat sig för att baka hundra stycken bullar inför det kommande kalaset. När hon väl kommit så långt till sista jäsningen, så ringde telefonen ute i hallen. Mamma gick och svarade. Jag som hade varit i mitt lekrum och byggt med lego gick ut i köket där de jäsande bullarna stod på plåtar på köksbordet. Jag kartade upp på en av köksstolarna, tog en ogräddad bulle i handen och kastade den i golvet. Paff!, så det. Tog en ny bulle och kasade den, poff! åh, jag tyckte att det var det bästa ljudet jag någonsin hört. Jag tror jag hann kasta säkert 20 bullar i golvet innan min mamma återvände från hallen och telefonsamtalet. Så även om jag inte bakade själv är det mitt bästa (och mitt första) bakminne, men om jag får gissa så är det nog min mammas sämsta eftersom att hon fick baka minst en sats med ny bulldeg efter det!
/ Lenita.
lenita1989@hotmail.com
Självklart vill jag tävla! Mitt bästa bakminne är från när jag var liten och fick baka minivarianter av mammas mjukackakor i min lilla sockerkaksform. Och fick en bit mördeg eller vetedeg att göra egna fantasifulla figurer av. Glad och tacksam över att jag fick vara med, och hoppas på att ha samma tålamod med mina egna barn den dag de kommer. :)
Ett av mina absolut bästa bakminnen var när min pappa precis blivit fri och lycklig pensionär. Istället för att bli en hipp surdegspappa tyckte han bäst om choklad, och en kväll tyckte han att vi skulle baka kladdkaka.
Sagt och gjort, vi sätter igång och jag låter honom göra det mesta eftersom det var hans premiärkladdis. Smeten blir bra, allt går vägen, och så in med kakan i ugnen. Jag ger honom tydliga instruktioner om att titta i receptet på hur länge den skall vara inne i ugnen och avlägsnar mig sedan.
Efter en stund ropar pappa triumferande "Kakan är färdig!" och jag springer till köket, väl där så öppnar han ugnen och tar ut vad som till synes är en vanlig kladdkaka.
Vi skär upp den och jag märker till min förvåning att jag äter något som liknar chokladsockerkaka mer än något annat. Pappa är också lika förvånad och säger att den var väl god, men är det verkligen kladdkaka? Vi skrattar åt det och kommer fram till att den var aningen för torr men det blir bättre nästa gång.
Förra veckan fyllde han år, då köpte jag Mias bok om kladdkakor, och hoppas på fler försök.
Åh vilken tävling!
Mitt bästa bakminne är från 2009 när jag och min syster skulle baka punschrullar för första gången och jag säger när vi handlar att vi ska köpa sockerkaka att ha som kaksmulor men hon föreslår att vi ska ha hårda kakor och när vi sedan ska baka hemma hos henne går det inte alls bra och hon skyller på mig att det är mitt fel att det går dåligt. men det var ju hennes fel eftersom vi köpte hårda kakor, mariekex istället för sockerkaka...
min mejladress kanske också. lisa_thesounds@hotmail.com
Mitt värsta minne var när jag skulle baka macroner första gången. Hur jag än bar mig åt så blev det kattastrof. Spritsen bråkad och smeten kom ut bakvägen, smeten flöt ut osv. Tredje satsen blev bra! Jag bakade verkligen hela dagen den gången :o))
Ett av mina bästa bakminnen är från i våras. Jag hade flyttat till England i januari, för att bo där i ett halvår. Tiden gick och 29 april bestämde jag och några kompisar oss för att tillsammans titta på prinsbröllopet hemma hos mig. Vi åt god mat och cheesecake,vilket var trevligt i sig, men det bästa var att efter tre månader äta helt vanliga svenska chokladbollar som vi svängt ihop med höftade proportioner och mycket nöje.Jag tror aldrig jag tyckt chokladbollar varit så gott som då.
annabylen@hotmail.com
Jag är alltid den som får baka bullar här hemma då min pappa och bror tycker att min mamma är dålig på att baka. Men sist jag tog an mig uppdraget att baka bullar så slutade det i en mindre katastrof! Dels var jag oerhört stressad när man skulle grädde en plåt, pensla en plåt och samtidigt göra de sista bullarna. När jag öppnar ugnen så har en plåt blivit brända och det kommer ut lite rök ur ugnen. Då går brandlarmet, fast det inte var så mycket rök i huset! Tjutet var olidligt och jag var tvungen att stå och vifta under larmet för att de skulle sluta. Jag fick vifta jäkligt länge innan det gav med sig, och inte förrän då vågade jag öppna fönster för att vädra.. Jag ville ju liksom inte att grannarna skulle tro att jag var på väg att elda upp huset.. Sedan dess har jag inte bakat bullar, och jag tänker aldrig göra det när jag är ensam hemma.
Hej! Länge sedan jag kommenterade här men nu måste jag allt göra ett försök! Fint med klippdockorna längst bak i boken.Jag har inga dåliga bakminnen som jag kommer ihåg... Men ett av mina bästa minnen är när jag nu som mamma fick baka kanelbullar och gräddtårta till min dotters 1 årskalas. Själva bakningen gick som en dans och Tårtan blev så fin, så jag var jätte nöjd. Det var även första gången min dotter smakade på såna saker och bara känslan när jag såg hur hon njöt och ville ha mer.... Jag skulle kunna stå och baka hela dagarna och bara ge henne. Underbart! Tyvärr är det väl inte det nyttigaste...
Mitt roligaste bakminne...eller rättare sagt icke bakminne är för några veckor sedan då min son skulle hjälpa mig att baka bröd. Hade precis haft i jäst, degvätska och alla kryddor och det var nu dax för mjölet. Eftersom min son är 3 år så fick ha ta ett dl mått för att ösa i mjölet i degblandaren och inte hälla direkt från liter måttet. Men istället för att hälla i mjöl har han i dl måttet....all deg for ut och hamnade på oss, köksbänken, golvet, väggen och skåpsluckorna!!!! Oj då säger han!! Ja, oj då säger jag!! Det blev inget mer bak den dagen!!! Det hela dokumenterades med foton så vi kan skratta åt det även i framtiden. Nästa gång ska jag nog stänga av maskinen när han ska häll i!!
jenniyekman@hotmail.com
Mitt bästa bakminne är gammalt, det är sedan jag var väldigt liten och passinerat lekte med mitt dockskåp. Det enda som var lika fachinerande var min mamma som bakade krukbröd, små enpersonsbröd som fick jäsa och gräddas i extra små terracottakrukor. När hon nästan var klar med baket hjälpte hon mig att göra små små små krukbröd i några fingerborgar som vi jäste och gräddade så att de likande mammas krukbröd. Dockskåpsfamiljens bord dukades lika festligt som vårt
/Karin
karinvilhelmina@hotmail.com
Jag har ynnesten att få växa upp med två kärleksfulla föräldrar som båda älskar att stå i köket.
Just bakning har väl aldrig varit min fars starka sida men en jul på 80-talet (min syster och jag var väl 8-9 år) bestämde sig min far för att han tillsammans med oss skulle bygga det största och finaste pepparkakshuset världen någonsin skådat.
Inget vanligt litet hus med fönster och skorsten, nej ett riktigt sagoslott à la Disney.
Vi stod en hel eftermiddag och kavlade, skar, provade och bakade.
Han tog nygräddade bitar och formade dem varma till tinnar och torn.
Framåt kvällen smälte vi socker och limmade ihop hela den fantastiska skapelsen.
Ett slott värdigt en prinsessa med en drake lurande i skuggorna.
Den natten hördes ett brak utifrån köket då vå fina skapelse föll ihop.
Även om sagoslottet blev till stoff så är själva minnet hur vi bakade pepparkakor med vår käre far ett minne väldigt kärt i hjärtat.
Detta minne är något jag nästan glömt att jag hade. Då min far inte bakar så blev jag förvånad när det var just han som kom upp som mitt käraste minne förknippat till just bakning.
anna_eb_larsson@hotmail.com
Jag är ingen särskilt duktig bagare, men det vore kul att lära sig mer. Mitt bästa minne är nog från när jag och min förra pojkvän bakade. Han är väldigt allergisk mot det mesta som är kul att ha i bakning (ägg och mjölk bland annat), och hans tanke om en god efterrätt var därför en skål sojaglass. Han hade liksom aldrig vågat prova något annat. Jag visade honom att det gick utmärkt att baka paj på sojamjölk, självklart för många kanske, men inte för honom. Nu är det över fyra år sedan vi gjorde slut, men den där pajen är fortfarande hans paradnummer, och den bjuder han på VARJE gång han har besök.
/Sofia, sofianordgren@hotmail.com
Mitt bästa bakminne var en vinterkväll när min pojkvän skulle överraska mig med muffins. Efter en stund ropar han förtvivlat vad han gjort för fel. När jag kommer in i köket är det inte 15 muffins, utan en enda stor. Min älskade pojk visste alltså inte att man inte ska fylla formen ända upp till kanten med smet. Men det var den godaste muffinsen jag ätit, för den var bakad av ren och skär kärlek!
Kram Emma,
emma_hakansson91@hotmail.com
Ojojoj, mitt roligaste bakminne, jag får väl dela med mig för tävlingens skull:
Vi hade samlats ett helt gäng tjejer hos en kompis för att överraska en annan kompis på tolvslaget på hennes 18-årsdag. Vi hittade inget recpet på kladdkaka, och internet fanns inte att tillgå... "Erfaren" kladdkaksbakare som jag var så vispade jag ihop en improvisationskaka, det blev den bästa jag någonsin gjort, tjock, luftig och alldeles perfekt kladdig! Så mycket choklad att aromen fyllde hela huset, någon hittade också en låda med Nobless som vi lade på kakan när vi tog ut den ur ugnen, det var den mest lyckade kaka jag någonsin gjort!
Nu var klockan kvart i tolv och vi skulle promenera bort till "offret" och rusa in i hennes hus skrikandes och ropandes på tolvslaget. Vi packade ned kakan i en påse och jag utbrister "någon annan får bära denna ned för trappan för så klumpig som jag är kommer jag definitivt att ramla och tappa den", sagt och gjort, någon annan bar ned den till hallen. Väl i hallen tog jag över kakan, lade ned den på soffan för att kunna ta på mig skorna. Då jag hade mina "mormors skor" med lång snörning fick alla stå och vänta en stund innan jag var klar. Jag ställde mig upp, rättade till kappan och skulle ta kakan, i det ögonblicket glider kakan ur mina händer och landar upp-och-ner-på i plastpåsen.... TYPISKT MIG!!!
Vi använde plastpåsen för att försöka "trycka" tillbaka kakan i formen... Min perfekta kladdkaka var nu allt ifrån perfekt, totalt "kvaddad", en kvaddkaka med andra ord... Men vi rusade in i huset med kakan i högsta hugg, skrämde min kompis ordentligt då hon låg och sov och inte hörde oss förrän vi rusade in i hennes sovrum och slängde oss på sängen! Vi skrattade gott åt min klumpighet och högg in med varsin sked i den godaste kladdkaka någonsin! Till denna dag har jag inte lyckats baka en lika god kaka, kanske var det "fallet" som gjorde den så god, och vi pratar fortfarande om den och hela "jag är klumpig låt mig inte bära kakan ner för trappan" incidenten!
Så, nu kan hela världen läsa om min klumpighet ^^
Haha, lite självdistans och humor måste man väl ha...
Fin text du fick om dig, peppande!
Mitt värsta bakminne måste ha varit då jag verkligen tog i och bakade 2 satser bullar, så sugen... lägger på pärlsocker och gräddar... problemet är bara det att jag inte är så jätteförtjust i pärlsocker, så jag smakade inte på ett endaste litet sockerkorn- det visade sig snabbt att det var pärlsalt jag hade överöst mina fina bullar med = totalt oätligt, trots mycket skrapande på ytan fick de åka i soporna.. Nu drar jag mig alltid lite för att göra bullar.. och detta var många år sedan!
Fin blogg föresten!
beatawennergren@gmail.com
Mitt bästa bakminne är nog när jag skulle skriva för en tidning, ämnet var valfritt, men jag hade absolut ingen aning om vilket ämne jag ville skriva om. Jag hade planerat att jag skulle baka hela dagen och hade ingen tid för att hitta någon inspiration till artikeln. Till slut tog jag en chansning efter att jag hade bakat klart mina chokladbullar. Jag tog några bilder, skrev ner receptet och skickade ett mail till redaktionen. Två dagar senare så fann jag mina chokladbullar på det nytryckta papperet och några extra slantar på kontot.
Mitt allra bästa bakminne var en helt vanlig sommardag när mamma bestämt sig för att göra någon slags dessert en dag då vi skulle få besök på kvällen. Vi var i stugan vilket innebar att möjligheterna att baka var ganska begränsad. Vi åkte dock till affären för att inspireras och kom hem med gelésocker. Det här var när gelésocker var något ganska nytt och vi hade aldrig hört talas om det förut. Så med lite experimenterande och idéer från förpackningen skapade vi en fantastiskt god pannacotta.
Det blev ett recept på vaniljpannacotta med en touch av kardemumma och underbara smältande limejordgubbar till som fortfarande är min favorit. Sedan dess har jag utvecklat receptet ytterligare även om det egentligen inte har behövts. Det finns inget bättre än att snubbla över något som är så gott att det smälter på tungan och så enkelt att göra att det bara tar några minuter!
Jag gjorde världens fulaste hallongrottor härom månaden, och så vi skrattade!!! Jag hade verkligen kämpat med de där hallongrottorna, mätt å rullat lika stora degklumpar så fint.. men detta blev resultatet----> http://jannikassmulor.blogg.se/2011/march/hallongrottor.html
Man kan inte alltid göra fina saker, men goda blev de!
Vilken fin bok!
Mitt värsta minne var när jag bakade kladdmuffins, höll på att glömma dem i ugnen så jag rusade till köket för att ta ut dem. Dock tappar jag gallret de står på, jag har bara en grytlapp så bränner andra handen när jag försöker rädda muffinsen men icke. Alla muffinsen på golvet! Jag var så arg. Lyckades rädda några iallafall som inte var helt mosade och dagen därpå fick de bli mitt första försök på cakepops :) Så så värst illa var det inte när ilskan lagt sig! :)
Mitt bästa bakminne måste vara en jättegod kladdig chokladtårta jag bakade till en bakesale på mitt universitet. Perfekt kladdig men ändå luftig med chokladglasyr och kokos på. Den gick åt som smör i solsken och jag fick ett spontant frieri från en okänd kille som köpte en bit :)
/Sanna (kubisen at gmail.com)
Min svenska är fortfarande inte bra, så jag kommer att skriva på engelska!
I made Almond "mouse" cookies. I don't know what went wrong but when I was baking them, I peeked in the oven and all of the tiny little "mice" spread out so thin..... they looked like they all were run over by a car : ( I have not tried to make those again....
Jag gick bageri-inriktning på gymnasiet, och min släkt och familj tyckte givetvis att det var en strålande idé att låta mig göra tårtor till kalas etc.
Min allra första tårtbeställning var tre prinsesstårtor, något jag givetvis var mycket nervös över att göra.
Allt flöt på, och jag var riktigt nöjd med mina tårtor!
Tills moster skulle komma och hämta dom... När jag skulle knyta ihop tårtkartongerna så ställde jag dom i en stapel på bordet, men för långt ut, så tårtorna föll upp och ned mot golvet.
Med vånda öppnade jag lådorna och kikade in. Givetvis var tårtorna GANSKA platta, men det fanns ingen tid att göra nya!
Jag vågade aldrig berätta om misstaget för min moster, men hon hälsade efter kalaset att tårtorna var smaskens, och det är ju det som räknas! I fortsättningen har jag knytit ihop lådorna med stor försiktighet, även om ett par till har slunkit i golvet :)
Jag drev mitt eget café en sommar, gräddade våfflor för glatta livet. Finns det något jag kan är det att grädda våfflor. Samma år var det stor sommarfest i byn och jag blev tillfrågad att grädda till alla gäster. Jag stod i timmar ute i gräset, kön ringlade sig runt gården och alla var så otroligt trevliga och glada. Jag kände mig vacker i underbar grön klänning och röda läppar och sommaren har aldrig känts så påtaglig som då. Smeten tog småningom slut och skymningen hade sänkt sig över trädgården, där de kulörta lyktorna lös i träden, bandet spelade sin tango och skratten ekade över ängarna. Där dansade jag sedan tills solen steg upp, tätt tätt intill, somnade på loftet och cyklade hem med löften och våffelsmet på klänningen.
Mitt värsta bakminne är från när jag gick på högstadiet och läste hemkunskap, vi hade en barsk dam till lärarinna som var oändligt svår att imponera och köken var ganska gammalmodiga, torrvaror var placerade i glasburkar och inte förpackningarna man köpte dem i. Denna dag skulle vi alltså baka, och sagt och gjort bakade jag och min kökspartner en sockerkaka. Väldigt fin blev den och lärarinnan valde ut just vår att provsmaka just för att den såg så fin ut. Nu trodde jag förtjust att vi äntligen lyckats med att imponera på damen, men ack vad fel jag hade. I ivern att baka den perfekta sockerkakan hade jag lyckats ta salt i stället för socker. Dumt kan man tycka, men med två vita pulver i likadana glasburkar är det inte alltid lätt. Skämdes som bara den, men tog mig missödet till trots ur högstadiet med bra betyg i hemkunskap. Kan nämnas att jag efter detta alltid smakade av när jag skulle använda salt eller socker..
Kram Torunn
toscarsdo@gmail.com
Mitt värsta bakminne är när jag o en kompis skulle göra kladdkaka och glömde vetemjölet. haha den blir inte helt okej om man säger så :)
Mina bästa bakminnen är alla gånger som jag bakade hos min mormor när jag var liten. Jag baka efter mina "egna" recept som alltid blev "jätte" goda :)
Kram/Maria
mariaiia@hotmail.com
Jag bakar ganska mycket, mest för att det är avslappnande och trevligt att pyssla ihop något fint. Men det allra bästa bakminnet är när jag bakade ihop med mina småsyskon för allra första gången. De är mycket yngre och vi har bott i olika städer så vi ses inte så ofta. Men den där förmiddagen satt vi flera timmar i köket och pysslade ihop muffins. De fick välja smak och fyllning och frosting och allt. Kanske blev det inte de godaste muffins som någonsin bakats, inte de tjusigaste heller. Men att få göra allt tillsammans samtidigt som vi pratade och lyssnade på musik - så fint!
Oh, så fantastiskt underbart med klippdockorna!
Mitt värsta bakminne är nog när jag skulle baka chokladbollar en dag men inte riktigt fick degen att smaka som den brukar. Den hade liksom en lite surt frätande smak, på nå´t vis och jag försökte bättra på den genom att tillsätta lite extra av en ingrediens i taget men ingenting tycktes hjälpa. Till slut kom jag till vanilj sockret och upptäckte då till min fasa att jag hade tagit bakpulver i stället.
Mitt bästa bakminne däremot måste vara när jag i 14-års åldern skulle hjälpa min bästa kompis, Nina, att baka inför en marknad där hennes klass skulle stå och sälja kakor för att samla pengar till klassresan.
Nina hade fått ett recept på någon form av sockerkaka med en hejdundrans massa bär i. Den 12-åriga flickan rynkar på ögonbrynen och säger "Vi har inga bär men sylt borde väl funka lika bra"? Varpå hon tömmer ett par stora syltburkar i smeten. Detta rör vi sedan ihop till en grå-lila massa som inte ser särskilt lovande ut men som framkallar ett enormt skrattanfall hos oss båda. När vi nästan ligger på golvet och vrider oss av skratt kommer hennes far in som på den tiden, misstänker jag, fick kämpa ibland för att få ekonomin att gå ihop vissa månader. Han ger oss en liten åthutning för att vi slösar. "Nej, nej", förklarar Nina. "Det är till klassrese pengar.
Den gode fadern går skeptiskt men något lugnad därifrån och vi sätter in formarna i ugnen.
Och nu var det spännande förstår ni! Hur skulle resultatet av denna improviserade kakhistoria bli? Skulle vi måsta slänga alltihop i smyg?
När vi äntligen fick ta ut dem ur ugnen pillade vi loss varsin bit för att smaka. - Och den var JÄTTE GOD!
Väl på marknaden sa Ninas lärarinna att det var den godaste kaka hon smakat och köpte allihop.
Kakan god, slutet gott, allting gott. ;-)
susanneomark@yahoo.com
Mitt bästa bakminne är när jag och mina vänner skulle sova över hos mig, trots att en av dem skulle upp tidigt och jobba nästa morgon. Han skulle börja klockan åtta, och vid fyra på morgonen inser han att det är han som har fikaveckan den här veckan. Eftersom han hade några katastrofartade erfarenheter av att försöka baka hjälpte jag honom att baka en jättenkel chokladkaka. Alla mina vänner, ganska trötta och fnissiga, trängdes och kramades i köket medan jag och han styrde omkring med kakao på fingrarna. Folk la sig i och vi diskuterade vatten och smör och koktid, men det slutade för det mesta med att vi skrattade. Klockan fem på morgonen kunde vi stjälpa upp en fluffig chokladkaka som han skulle ta med sig till jobbet tre timmar senare. Sen, när vi hade sovit ett tag, väcktes jag klockan elva av ett sms från honom där det stod att alla gillade den och att han var jätteglad.
Så det är mitt bästa bakminne, när jag (och ungefär sex till personer haha) hjälpte min kompis att baka en chokladkaka, klockan fyra en sommarmorgon. Kram!
ellinorannmo@hotmail.com
Mitt sämsta bakminne var när jag nyss börjat sjuan och hela klassen skulle på cykeltur med övernattning till grannstaden. Inför turen skulle vi laga och baka det vi behövde för att magarna skulle vara mätta under de två dagarna. Jag var med i en grupp som skulle baka kanelbullar. Vi bakade på och bullarna blev färdiga. Det var bara det att jag tagit salt istället för socker i fyllningen och bullarna blev oätliga... Jag har aldrig gjort om det, så något lärde jag väl mig.. Hoppas verkligen att vinna boken, den verkar väldigt snygg och bra! Cred till er som jobbat med den!
Jag vaknade tidigt en lördags morgon och lämnade min sovande pojkvän kvar i sängen. Jag ville överraska honom med en god frukost! Jag smög ut i köket och plockade fram för att baka scones och koka kaffe. Tyvärr gick det mesta fel och det var deg, kladd och mjöl i halva köket och på mig. Jag hoppades innerligt att han inte skulle vakna, komma in och se mig i röran. På något sätt lyckades jag få in mina scones i ugnen och kaffet var klart!
Överraskningen blev mycket uppskattad och vi kalasade på kaffe och nybakade scones med ost som aldrig förr.
Ressten av dagen blev lika underbar som frukosten och jag insåg vikten av en riktigt god frukost.
Tack för en fin och inspirerade blogg :)
Ida // ida768@gmail.com
Mitt bästa bakminne är ett ganska tragi-komiskt sådant, men det får mig att minnas min kära mamma och därför brukar jag ibland tänka på det!
I mina unga år var jag var liksom nu en hängiven bakerska. En dag hade jag på egen hand snott ihop en sockerkakstårta, jag hade bakat den i avlång form och fyllt den med vaniljkräm och jordgubbssylt. Dekorerat den med blandade godisar som jag hittat i skafferiet och några chokladlöv som jag själv gjort genom att pensla smält choklad på vinbärsblad. Precis när fikat var serverat rusar min mamma in i rummet, topp tunnor rasande över något som min extrapappa Bengt gjort. Hon springer fram till fikabordet, skriker ut ett -Aaaaurrrrggg! och klämmer tag i min fina tårta med båda händerna tills den blir totalmosad. Min tårta!
Jag blev såklart ledsen och vi fick äta tårtmos till fikat, men nu kan jag tänka tillbaka på den händelsen och inse att jag ärvt min mammas humör (både det galet argsinta och det snabbt förlåtande och vänliga)och att mosad tårta smakar lika bra som hel.
Tack för en trevlig blogg!
Mitt värsta bakminne är från några veckor sedan då jag bakade ett gäng med hallongrottor. Det gick inte som väntat. Jag ställde dem alldeles för tätt på plåten och glömde dem sedan dessutom i ugnen för länge. Sylten hade flutit ut och och eftersom de stod för tätt hade de fått en avlång form istället för rund. Detta resulterade i att de såg ut som något helt annat man absolut inte vill associera med något ätbart. Jag kan ju säga att ordet "hallongrotta" som synonym till... ja, mens förstärktes för mig pga. dessa misslyckade kakor.
Jag skäms så hemskt mycket över de här kakorna att jag faktiskt kommer att behålla dem för mig själv och inte bjuda någon annan på dem, trots att de ju faktiskt smakar riktigt gott.
Mitt både bästa och sämsta bakminne är från när jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning för personer med ätstörningar. Vi skulle baka ett pepparkakshus inför julen och vi var SÅ taggade. Vi kladdade med deg och kristyr och överöste huset med massa godis. Dock var vi inte så kunniga i det här med hur man limmar ihop huset så det slutade med att väggarna fick klistras samman med superlim, haha.
Vi hade verkligen jättekul men samtidigt blir jag lite ledsen av att tänka på att ingen av oss vågade äta minsta degbit eller en endaste nonstop. Det ska jag banne mig göra nästa gång jag bakar pepparkakshus, att äta upp halva degen och sno godisar är ju lite av halva grejen med att baka pepparkakor.
Jag älskar att baka för jag tycker att det är avslappnade. Ett av mina bästa bakminnen är från i somras då jag bakade en hel del till sonens dop och jag provade att baka flera olika sorter som kladdkaka, cheesecakemuffins, chokladbollar, morotsmuffins men det godaste jag gjorde var en frusen jordgubbscheesecake med kladdkakebotten.MMMMMM det var så gott när jag fick äntligen äta den efter sonens dopet och vår vigsel. Sen blev ju dopfikat en hit och var så skönt efter att ha bakat i nästan en vecka.
Åhh! Vilken rolig tävling och vilket bra pris! Mitt allra bästa bakminne är när jag för flera år sedan bjöd en pojke jag var väldigt förtjust i på fika. Det hela skedde lite spontant så jag fick stressbaka något som skulle gå fort, självklart blev det då en enkel kladdkaka. Men för att piffa till den lite extra så gjorde jag den i en hjärtformad form och dekorerade den med chokladfrosting och kanderade rosenblad. Jag ville ju att budskapet skulle gå fram! Över denna hjärtformade kladdkaka kysstes vi för första gången. Nu när vi har varit tillsammans i några år, så äter vi fortfarande hjärtformade kladdkakor och hånglar lite. Tänk vad en kaka kan göra mycket!!
Oijoi va jag älskar att baka alldeles vanliga bullar. Men men... visst kan man äta dom o visst smakar dom lite si så där nästan goda när de är nybakade. Men nästä dag - alldeles stenhårda o smakar närmast papper... :(
Men kanske jag kan baka nåt ätbart med boken jag ska vinna :)
Herregud! En tävling i min smak!
Mitt bästa, och absolut sämsta, bakminne måste vara när jag - till min stundande 21 årsdag - fick den fantastiska idéen att klockan tio på kvällen börja baka macarons. Efter att ha skållat, malt och siktat mandel tills klockan blivit tolv på kvällen ville jag bara hoppa i en å. Envis, som jag är, fortsatte jag.. När smeten var klar klickade jag ut varenda liten smet-droppe på pugnsplåten. När jag insåg att varenda en utav dom var toppig för att jag uppenbarligen rört för lite var det bara att skicka ner smeten i bunken och börja om. Resultatet blev dock sjuuukt goda (och rätt så snygga) Macarons som du kan hitta här - http://www.doppa.nu/2011/07/fredagsbaket-idag-tankte-jag-bjuda-er.html#comments Nu hoppas jag såklart på att få vinna receptboken för att prova fler recept! Kram på dig!
Den här julen skulle jag och min pojkvän fira jul tillsammans med våra respektive familjer för första gången någonsin. Då funderade vi lite på vad vi skulle ge alla för ngt, med skilda föräldrar och tre stycken mini julaftnar behövdes ju rätt mkt presenter. Så då bestämde vi oss för att baka till allihopa! Vi bakade saffransbiscotti, våra favvis-chokladkolakakor, gjorde kola och höll på. Det blev otroligt gott, otroligt uppskattat och det blev en väldans fin jul! Kram,
Naomi
en gång när jag skulle göra scones så råkade jag ta vaniljsocker istället för bakpulver... men jag märkte det inte förrän jag tog ut dem från ugnen och märkte att de inte hade växt något. jag tittade på bänken och såg att där stod vaniljsocker... typiskt! hur det smakade? tja, inte så farligt. lite konstig eftersmak. och så var de väldigt kompakta.
Mina bästa bakminnen är helt klart från när jag var liten och min mamma bakade kladdkaka. Jag satt med benen i kors på köksbänken med mitt hemmasydda förkläde och mätte upp mjöl och socker. På den andra sidan om skålen satt min syster och iaktog bakandet precis lika noga som jag. När smeten var upphälld gällde det att först greppa tag om slickepotten för att kunna få så mycket smet som möjligt.
delfin.line@hotmail.com
Inte kanelbullar, men väl en vanlig äppelsmulpaj var vad jag bjöd en skäggig fysikstudent som en lördagkväll "hade vägarna förbi" mitt studentrum ute i oävla där han tidigare inte hade hälsat på. Jag var så pirrig och uppspelt och nervös att jag helt tappade bort vad jag höll på med och var tvungen att leta reda på ett recept för att jag inte skulle glömma nåt viktigt.
Samtidigt är det ett av de värre minnena, för en del av nervositeten berodde på att en annan kille befann sig i korridoren (med all rätt, han bodde också där!) denna kväll. Vi hade bara någon vecka innan beslutat oss för att "träffa andra också", men jag kände att det var kanske inte så hänsynsfullt att "träffa andra" mitt framför ögonen på honom. Egentligen skulle han vara borta den kvällen men beslutade sig i sista minuten för att stanna hemma. Det var som en jäkla sängkammarfars, jag fick smyga in mitt herrbesök och dra en vit lögn om att jag minsann hade fullt upp och inte hade tid att sitta på balkongen och röka och dricka te med mina korridorare.
Trots allt dominerar de positiva minnena när jag tänker tillbaka. Fysikstudenten och jag har varit tillsammans sedan dess, och varje år i oktober äter vi något hembakat med äpple för att fira att vi över en portion äppelsmulpaj bestämde att "jo, nu är det vi".
(mailadress: perennialtears(at)hotmail.com)
Bästa bakminnet;
Under att av besöken hos våra amerikanska vänner i Los Angeles började vi prata svensk mat och bakverk av alla de slag.
Frun ihuset är svenskättling och kom ihåg då hennes farmor gjorde svensk ostkaka och bjöd på. Eftersom detta var ca 60 år sedan kom hon inte ihåg exakt HUR det smakade. Bara att det var gott.
Till nästa LA-besök hade jag tagit med en flaska Ostlöpe.
Jag bakade sedan äkta småländsk ostkaka i Los Angeles. (Hade tidigare, hemma i Sverige, provbakat och fått expertråd av min mormor som var "ostkake-expert")
Den småländska ostkakan gjorde succe´!!!
/Cicci
ciccistahl@hotmail.com
I min familj har vi som tradition att vi alla samlas en hel helg och bakar inför jul. Ett år när vi höll på med våra lussekatter så bestämde vi oss för att exprimentera lite och göra en saffranslängd med en fyllning av mandelmassa och vit choklad. Fyllningen blev helt makalöst god och vi kunde knappt vänta på att få smaka på resultatet. Medans vi var mitt uppe i att grädda alla lussekatter och längder så kommer min morbror förbi för att titta hur det går för oss och vi sätter oss ner för att dricka kaffe. Efter ungefär en timme så börjar det lukta lite konstigt i köket och när vi tittar efter i ugnen så upptäcker vi att vi har glömt bort våran längd. Det som skulle blivit vårat mästerverk hade förvandlats till en kolbit.
Åh vilken sockersöt och underbar bok. Den skulle ju vara himla fantastisk att få.
Mitt värsta bakminne är när jag skulle bjuda min syster som är allergisk mot allt på semlor för första gången. Jag bakade i timmar och bytte ut ingredienser mot andra och försökte verkligen att få ihop något som skulle kunna jämföras med semlor utan gluten och mjölkprodukter. Semlorna blev i allafall brända och stenhårda. Min syster vågade inte säga något utan pinade i sig en halv.
En sommar hade jag eget café ute på landet. Bland det bästa och roligaste jag gjort. Speciellt stolt var jag när dåvarande landshövdingen kom förbi och sade att mina kanelbullar var de godaste han någonsin hade smakat. Han köpte med sig en extra påse bullar med sig när han och frun åkte. Det var en bra dag!
Oh den boken har jag spanat på länge!
Mitt bästa bakminne har jag nog inte upplevt än..för idag loppisfyndade jag en BRIO- spis till min son! Så förhoppningsvis kommer vi snart att kunna baka tillsammans, då kommer det att vara mitt absolut bästa bakminne!
HAlloj. Jag vet inte riktigt vad som är mitt värsta bakminne.. det kan nog vara när min vän Anna och jag bakade dumlekakor. Det lät ju underbart gott, men ve och fasa de va de gräsligaste vi hade ätit. De blev så konstiga och vi fick slänga alla.
Ett annat dåligt minne var när jag skulle baka kärleksmums men jag var trött och tog 1dl mjöl och 3dl mjölk istället... Det blev minst sagt inte bra.Glasyren blev dock god.
Men jag har blivit mycket bättre på att baka. Jag lovar ;)
caroline.lager@hotmail.se
Jag träffade en kille på Roskildefestivalen 2005. Första gången jag var hemma hos honom efter festivalen hade han bakat nån sorts brownies med schweizernötchoklad på. De var himmelskt goda och nu sex år senare är vi gifta och har köpt hus :)
nina_zach@hotmail.com
åh nej vad svårt med det värsta bakminnet! det får nog bli en av alla de gånger då det blivit degigt och kladdigt istället för fluffigt och krämigt.
men mitt bästa är helt klart när min kille bakat macaroons i tre olika smaker (!) till mig när jag fyllde år. och han överraskade mig med att ha dukat upp värsta fina frukostbordet med mitt blommiga porslin och så de här fantastiska kakorna upplagda på ett kakfat med tre våningar. lyckan då alltså.
min bloggadress kom bort, var lite för snabb på tagenterna:) tusan. men den är med i den här kommentaren!
Så svårt att välja just ett specifikt minne. Istället beskriver jag känslan om när jag upptäckte hur roligt givande det var att baka, samt framför allt när jag insåg att jag själv kunde skapa något ur alla dessa goda recept. Det var i början av gymnasiet. En vän bakade ofta, och med inspiration av hennes passion drog det igång. Jag kände mig lite som en kemist i ett labb, där bland alla ingredienser och mått. För mig som aldrig vart duktig på kemi kändes detta lite som en vinst, hehe! Det bästa minnet jag har just från denna tid, är när jag tog med mig en chokladpaj till mina klasskompisar i skolan och få den enorma uppskattningen det gav. Bakningen gav mig ett nytt område att ge utlopp för kreativitet, och sedan dess har bakbokshögen vuxit sig allt större!
I'm telling this in english since it's quicker fro me to write than swedish :)
My most beloved and bitter-sweet baking memory is of the time I baked a spinach-goat cheese pie for my (now late) vegetarian friend. He was visiting me in my first own home for the first time and I had promised to prepare something to eat for the occasion. I wasn't such a grand” angel in the house” back then, and ended up messing the pie (aesthetically speaking). When he came, I was just about to take the pie out of the oven and he teased me about it and there were all kinds of fumble going on, on result that I burned my arm on the oven. Feisty person that I am, I didn't take the teasing very well in that situation, and blamed him for the burn and we had the only fight we ever had. It wasn’t a big deal though, and soon we were eating the make-up pie, laughing for the whole affair, talking about Tolkien and in general having a great time together, as usual.
And, as the clichés go, that was the last time I saw him. At first I had been annoyed about the scar on my arm (though I admitted it was totally my own fault), but after what happened (being sentimental in addition to feisty) I started to think that the scar is a reminiscent of him. I know I don’t really need anything like that to remember him, but suddenly the battle scar earned in the war against the oven had transformed into a reminder of my wonderful, proud, wise and darling friend.
Sappy, I know, but true.
Att baka perfekt fudge, som smälter i munnenn och får en att glömma allt annat, är inte det lättaste! Men för några år sedan strax innan jul, lyckades jag!! Var hemma hos mina föräldrar i deras stora lantkök där det mesta finns i ingrediensväg om man får lust att baka. Tror jag var tidsoptimist den gången och påbörjade två-tre olika baksaker ungefär samtidigt, så jag skyndade mellan kastrull och bakformar. Hoppades hoppades att fudgen skulle bli bra! Vilken härlig känsla när jag skar igenom smeten som kallnat/stelnat och den var perfekt! Den tog så klart slut innan julafton och mina tappra försök därefter att lyckas igen hamnade nog tyvärr i soppåsen.
Jag hade fått den stora äran att baka till ett rockabillybröllop i somras. Jag hade planerat att göra klassiska svenska småkakor med en liten annorlunda trist såsom schackrutor med hallon och choklad samt citronciggarer. Sedan tänkte jag slå på stort och baka två sorter macarons, hallon och viol smak hade jag tänkt mig. Jag bjöd in brudparet för att provsmaka kakorna och dagen innan så hade jag bara macarons kvar att göra. Jag hade googlade fram Mias recept på hallonmacaron och var väldigt nöjd tills jag hade gräddat dem.. Alla förutom en sprack.. Saken var den att jag var gravid i 8:e månaden så hormonerna stormade vilt kan jag säga.. Jag bröt ihop och efter det så bakade jag choclatechip cookies med tre sorters choklade istället för macarons för jag beslöt att det var inte så klokt att baka två sorters macarons till 80 bröllopsgäster i mitt lite omtåliga tillstånd :) men totalt så bakade 553 kakor till bröllopet och brudparet blev nöjda vilket var huvudsaken..
Vad härligt att ha en chef som skriver dina insatser och förtjänster i sin bok. Det är förmodligen inte så vanligt. Njut av berömmet! Min yngsta dotter, 12 år, har sett Mias nya bakbok och hon slickar sig om munnen och säger att den boken vill hon ha. Så lämpligt att du har en tävling där jag hoppas att mitt bidrag är så pass bra att det kommer hem en bok i brevlådan. Mitt bakminne är det värsta och utspelade sig för nästan exakt 26 år sedan.
Äldsta dottern skulle döpas trots mina protester. Andra krafter i släkten ville se dottern och barnbarnet döpt i kyrkan. Det blev med att ställa till fest, det protesterade jag inte mot, att ha fest är både roligt och trevligt. Vad vi bjöd på förutom tårta kommer jag inte ihåg. Det är nämligen tårtan som är det dråpliga i denna berättelse.
Jag bakade två härliga chokladbottnar i en långpanna, fyllde med banan, grädde och nötter. Tårtan dekorerades med vispgrädde och skivad persika. Jag rev också över mörk choklad och som pricken över i satte jag dit en storkprydnad mitt i tårtan. Man bakade sådana tårtor då. Prydnaden var min mammas påhitt och den var faktiskt ganska ful, men en mormor måste få vara med ibland också.
Tårtan var så fin och jag kände mig nöjd. Den stod på kökbänken och bara väntade på att komma in i kylskåpet. Medan jag röjde undan i kylen passade vår hund på att titta ut genom köksfönstret. Han brukade göra så, stod med tassarna på köksbänken och såg ut genom fönstret. Förmodligen kom en annan hund förbi på gatan och han kände doften av hund. Jag vänder mig om och såg Hillman (hunden) precis vid tårtan. Jag ropade på honom att han skulle gå ner. Hillman vänder sig om, tittar på mig och lägger ena tassen i tårtan samtidigt som han tar ner tassarna från bänken. Tårtan blir delvis mosad. Grädde och persikor följer med Hillmans tass ner på köksgolvet och han går omkring och sprider grädde på golvet. Panik utbryter i köket. Jag ropade på min man som fick komma och ta hand om hunden och köksgolvet. När jag såg tårtan fick jag tårar i ögonen. Vad göra? Med gråten i halsen sköljde jag av de bitar persikor som låg på bänken, vispade lite ny grädde och gjorde mitt bästa för att rädda skapelsen. Jag fick lyfta upp den nedtryckta delen av tårtan och la på extra mycket grädde för att den skulle bli jämnhög. Jag hade inga fler persikor utan fick flytta om de som jag tidigare lagt ut. Det blev ett meckigt och gräddigt arbete, men med lite nyriven choklad på blev den helt OK. Som tur var hade inte smaken försämrats. Och dottern blev ordentligt döpt av en präst.
meg.sunesson@telia.com
Skulle baka två marängtårtor till en bekánts 50-årsdag. Hustrun städade och torkade golv. Bottnarna var bakade och den ena låg på skärbrädan när hustrun fick åka iväg i ett ärende. Jag hade delat på botten och lagt på grädde och bär och lagt den andra botten uppe på tårtan. Skulle bara flytta över den från skärbrädan till ett kakfat. Satte kakfatet mot magen och andra ändan mot skärbrädan (har lyckats med det många gånger) och drar tårtan med pappret över till kakafatet. När jag fått över den och skall a tak i fatet så tappar jag det och tårtan åker i golvet (tror jag), men den handlar i skurhinken med vatten som hustrun ställt under skärbrädan. Inte roligt alls, men det var bara att baka en ny och be om hjälp när jag skulle flytta över de.
Du får det bästa bakminnet för 2011 också från mig. Långfredag och jag skulle bjuda på middag. Jag vaknade klockan 6, min kropp bryr sig inte om att det är röd dag. Vad göra? Jag gick upp och förberedde middagen. Tre förrätter i påskens tecken, lammstek och efterrättsbuffé såg dagens ljus, så även "Det fantastiskt brödet" som Anna Bergström är moder till. När mina gäster tagit för sig av förrätterna ropar min svärson. "Ingen får ta något mer bröd. Det ska jag ha." Det värmde mitt hjärta och brödkorgen var tom när middagen var över. Förbaskat gott bröd förresten.
Mitt värsta bak minne är också mitt bästa. Jag har ett jättebra recept på beskvier och beskvier är min favoritkaka. Jag hade tänkt frysa in alla beskvier så man kan ta fram när det behövs. Jag bakade och min sambo berättade att beskvier är hans favoritkaka också.
Då gjorde jag misstaget att jag smakade en beskvi. Alla beskvier (ca 30 st) var slut inom en vecka.
Skicka en kommentar