Söndag för mormor och Monica Zetterlund
Idag har varit en sån söndag då jag går för mig själv och filosoferar, då hela dagen passerar i makligt, lugnt tempo och är precis en sån dag jag behöver.
Just idag tog jag en promenad i det fina sen-höstvädret, genom skogen bakom huset där jag bor, till nästa kvarter.
Solen strilade fint mellan kala grenar och lingonris, och jag kände mig fullständigt tacksam för att det finns.
Sol och frisk luft är bästa rouget!
Husen här i området är så fina allihopa, och just idag målade solen skuggspel på varenda vägg.
I och med 50- och 60-talsarkitekturen kom jag att tänka på svenskt 60-tal, och vidare till Monica Zetterlund. Kan hon ha gått här någon gång med snygg frisyr och kanske nynnat någon ny melodi?
Vid en varm vägg stannade jag och bunkrade solsken, precis som mormor gjorde -hon ville alltid vara där solen fanns. Och eftersom att hon nästan blev 100 år, varken var dement, gaggig eller ens lite bitter tror jag att det är ett vinnande koncept!
När man bara står får man också tid att se hur fint allting är, som t ex en vanlig buske som helt plötsligt ser ut som en exotisk körsbärskvist.
Sen när jag kom hem kände jag för att baka äppelkaka.
Sen, när jag stod där och arrangerade äppelklyftorna i smeten med Monica Zetterlunds "En gång i Stockholm" i bakgrunden, solen strilande genom fönstret och kanel i näsan kände jag mig helt och hållet fullkomlig. En sån skön känsla.
Kakan sen blev riktigt fin, efter receptet på "Fyriskaka" i Sju Sorters Kakor, fast med lite extra vaniljpulver och riven mandelmassa på toppen. I en engångsform från åhléns och lite tidningspapper med ett snöre blir det en finfin gå-bort-present!
Fast jag gjorde den fin bara åt mig själv.
A sunday for grandma and Monica Zetterlund
Today has been one of these days were I just walk around in my own little world, thinking about this and that and what ever might come in my way.
The sun was shining and I took a little walk around the neighbourhood, admiring the litte forest behing my house, the perfect 50s and 60s arcitecture around here, and the shadows playing on their walls. I stoppes by a warm, sunny wall and piled up some sunshine, just like my grandma used to do -she always wanted to be where the sun was. And, since she became almost a hundred years, without any disease or bitterness, I think it's a quite healthy thing to do!
When I came home a made an applecake, filled with sour, swedish apples, marsipan and lots of cinnamon, And, while I stood arranging the apples in the mould, with Monica Zetterlund's magical voice in my ears and cinnamon in my nose I felt completely satisfied. Just happy and grateful for my life as it is, right now. How I love these days.
Med vänliga hälsningar,
Miriam