Kafferepet

Snällkaramell/Dagens ros!

Imorse när jag kom till skolan, stelfrusen i ansiktet av de 20 minusgraderna utomhus och rätt tung i huvudet av dagen som väntade, stod helt plötsligt de här skorna på min bänk och glänste. Jag fattade ingenting, tills ett svagt minne av min väv- och textil färg och form-lärare Lisbeth från förra veckan dök upp. Hon hade pratat något om ett par skor hon hade som jag skulle gilla, och att hon skulle ta med dem för att jag skulle få se. De var en smula förstora, men inte mer än att det kan åtgärdas med lite bomull fram i tårna eller med en sula. Glad i hågen gick jag och fråga Lisbeth vad hon skulle ha för dem, och då säger hon bara att jag får dem! Vilken lycka! Och vilken lärare!

Jag säger då det, dagens ros går oavkortat till Lisbeth som skänkte mig sina 20 år gamla skor, endast använda två gånger (av henne alltså).

This morning when I came to school, with my face almost frosty from the 20 minus degrees (celcius) outside, and a head feeling quite heave of all the things I should do, these gorgeous pair of shoes suddenly appeared on my desk. I couldn't understand from where they had come from, until I remembered something that my textile colour and design-teacher Lisbeth said last week. She said that she had a pair of shoes in her wardrobe, that she bought in 1984, but never used and that I might like them. So, here they were! I loved them immediately, and asked how much she wanted for them. And she just said that if I wanted them, they were already mine! For free!

Ohh such a lovely teacher...

Med vänliga hälsningar,

Miriam