Kafferepet

Promenad i kvarteren där jag bor, och ett litet upprop

Igår gick vi en liten promenad till Hökarängen som är stationen efter Gubbängen där jag bor, och jag passade på att ta med kameran. Hökarängen har nämligen ett väldans fint centrum! Eller ja, har iallafall haft en gång i tiden.

Idag är det en lite sorglig syn, med alla noggrant bevarade 50-talsskyltar och skyltfönster i neon och trä, men med helt slitna och förstörda lokaler. Tänk hur det var på tiden det begav sig!

Då måste det verkligen ha varit trendigt och fränt att bo i Hökarängen, med nybyggda, moderna hus och ett tidsenligt centrum. Idag är bara en spillra av den glada tidsandan kvar, i form av de pensionärer som fortfarande bor där. Jag föreställer mig iallafall att de kan minnas tillbaka och säga "Ja det var tider det!"

Jag har varit på det här konditoriet en gång, och det var verkligen en sorglig upplevelse. Kopparna var smutsiga, originalinredningen helt borta och kaffebrödet låg kvar i delicatoförpackningen. Vilket verkligen river i hjärtat på mig! När ett konditori har en sån fin utsida borde det bevaras lika fint inuti, och inte bara få göras vad man vill med det. Det kanske låter lite fånigt att ett ställe för kaffe och kakor ska betyda så mycket, men tänk vilken viktig social och trevlig träffpunkt det var! Inte bara en trendig coffeeshop inne i stan där alla vill verka coolare än den andre, utan ett mysigt och avslappnat kvarterskonditori där alla har råd med något. Och om man lyckades rusta upp ett sånt här ställe riktigt bra, så att det var som från början och bjöd på en riktig tidsresa -visst skulle det då inte vara så jobbigt att åka 15 minuter med t-banan från stan för den trevliga stämningens skull?

Jag hoppas inte det iallafall, för det här börjar bli något jag mer och mer känner att jag måste göra.

Och, tänk vad annorlunda det måste ha varit att bo i en förort då! Det känns som att det var mycket finare, något att vara stolt över. Efter andra världskriget var det ju i huvudtaget en väldigt positiv framtidsanda, och man satsade på allas välfärd, som att alla skulle ha bostad. Det måste ha varit en häftig upplevelse! Många hade kanske varit med om både första och andra världskriget, och om man var född i en fattig familj måste utvecklingen från ingen el eller rinnande vatten till egen lägenhet med alla bekvämligheter varit enorm.

Idag har vi så mycket välfärd att vi inte nöjer oss med någonting! Och, vi blir sällan imponerade av någonting. Vi vet allt eller kan ta reda på allt, vi har sett allt och vi har allt.

Är det så konstigt då att man tycker att 40- och 50-talen måste ha varit en väldigt spännande tid?

Allt var inte bättre då, men mycket.

Exotiskt inslag.

Pizzabutiken är förstås ny, men jag gillar att de har försökt göra utsidan någorlunda tidsenlig med de andra.

Gubbängen är väldigt likt Hökarängen, förutom att det inte finns några gamla bevarade skyltar i centrum. Men, Gubbängens station invigdes 1950, så det har nog varit väldigt fint här också! Nu finns bara små godbitar kvar, som alla fantastiskt snygga portar i trä.

Och, ännu en gammal konditori-lokal jag tycker synd om... Har ni sett så fina fönster!? Det syns kanske inte så bra, men det står "Lundmarks konditori" bredvid dörren och det skulle kunna vara så otroligt mysigt. Nu är det visserligen en föreningslokal, vilket förstås är bra eftersom att det gör området mer aktivt, men ändå. Tänk om det hade fått vara det konditori det säger sig vara.

Ännu en port...

...och min gata!

Just nu håller Gubbängen på att bli populärt, och det byggs många nya hus. Vilket förstås är bra. Men. Det dumma med popularitet idag är ju att allt blir så förbaskat dyrt! Det blir bara ännu ett exklusivt område i Stockholm, där bara vissa kan bo. Många kommer charmas av den lite gamla stilen, men ändå modernisera allt annat. Lite retro är ok, men där går gränsen. Trägolv och teakport, gärna det, men den där gräsliga tapeten måste absolut målas över och hela köket måste rivas ut. Tillslut kommer inget vara kvar! Och, framförallt, inget av den ursprungliga tanken av att alla ska ha någonstans att bo kommer finnas kvar.

Man kan tycka att det finns viktigare saker i världen att bry sig om, men för att klämma till med en riktig floskel som ändå har innebörd; det är ett kulturarv!

Stad som by, 50-talsarkitektur som gammalt bönehus, det måste tas hand om.

I took a walk around the blocks where I live yesterday, which was both pretty and sad. Many signs and marks from the 50's are left, but they're so mistreated.

I just imagine how it was then!

After WW2, the future looked bright. Sweden had a motto that said "welfare for all" and new times where coming. People that might had experienced both WW1 and 2, who grew up with no elecricity or water inside, suddenly could have modern flats with every comfort you could wish for. The suburbs around Stockholm where popular! At least, it felt new, fresh and trendy.

The suburb I live in and the one after is typical examples of this time. Lots of 50's architecture with doors and display windows of teak, neonsigns saying "hairdresser", "toys", "presents and flowers", and a square where you could meet and talk, and the children could play.

It was probably so nice!

Today it's just a shadow of what it once were, because, today were so used to the welfare that we're never satisfied with anything. Or, almost never impressed by anything! We know everything, we've seen everything, we have everything.

Is it then so strange to think that the 40's and 50's must have been very exciting?

p.s the last picture is my street! d.s

Med vänliga hälsningar,

Miriam